Ni vet den där känslan när poletten äntligen trillar ner? När man bara vill skrika "JAHA!" och le? Hade ett riktigt sånt hallelujah-moment när jag väl bestämde mig för att sätta igång med matematiken. Nu vet jag ju inte om det kommer hjälpa mig ett dugg på provet, men det kändes verkligen som att jag förstod det.

Som belöning för detta satte jag mig vid datorn igen och har nu spelat i ungefär en halvtimme. Jag hade tänkt gå och duscha nu (för att tina upp och för att känna mig lite fräschare) för när mamma kommer hem igen ska vi till Biltema (ja, det är tredje gången jag säger det, men vänta bara, jag ska nog komma upp i fem gånger idag).

Mamma: "Jag tänkte vi skulle fika sen efter vi varit iväg!"
Jag: "Ja! Fast inte kanelbullar va?" *spy-min*
Mamma: "Nej, jag har bakat en sockerkaka. Det är ju trots allt kanelbullens dag, något måste vi ju äta även om du avskyr kanelbullar."

Det är vad de kallar kärlek.