hela dagen har jag gått runt och varit smått nervös inför tandläkaren. sen blev jag orolig eftersom jag fick två, senare tre, anonyma samtal till min telefon. varför jag blev orolig är kanske en rolig historia för andra, men för mig råkar det vara så att jag trodde det var sant ända tills det att jag pratat med min mamma.
ni förstår, jag är, som ni säkert redan vet, väldigt paranoid. och då menar jag väldigt. när jag upptäckte ett andra anonymt samtal till min mobil efter lunch började jag undra om det var mamma som hade ringt båda gångerna. och varför skulle hon ringa mig? JO, för det kanske hade hänt mormor något. och vips så såg jag mig själv sitta i en bil mot halmstad för att besöka mormors, älskade mormors, lik. detta var inte så trevligt och jag fick rätt mycket panik när jag cyklade hem. men så pratade jag med mamma och så trodde hon det var tandläkarna som ringt.
jag ringde dit, och när jag frågade pappa, "har de alltid såhär lång telefonkö till tandläkarna?" svarade han, "oh, visstfan! tandläkarna fick inte tag i dig, de ringde hit. louise är sjuk så du ska inte till tandläkaren idag".  jamen vad trevligt.
och efter 30 minuter i telefonkö kom jag fram och lyckades boka en ny tid den 24 april. how nice.