allvarligt talat, vad är det med folk och vända kappan efter vinden och inte våga stå för vad de tycker? att inte ens våga säga ifrån när man tycker något är fel! kom igen, det är inte så att någon ber er att ställa er och kissa på stortorget eller gå upp till en fiende och förklara vilken ful tröja hon/han har på sig eller förklara den obeskrivliga kärlek ni känner för någon.

vad folk än säger så har alla en åsikt. det som då jag finner så otroligt irriterande är när någon man frågar om de håller med en bara nickar och ler, för att jag (alltså, jag snackar inte om just mig själv nu) sedan ska få veta att de inte alls höll med och nu går runt och snackar skit bakom ryggen för att jag har sådana sjuka åsikter. hade det inte bara varit bättre att bara förklara på plats att ni inte alls höll med mig och att ni tycker precis tvärt emot?

är folk verkligen så otroligt osäkra på sig själva nu för tiden att de inte ens vågar stå för vad de tycker, med risk för att någon annan tycker det är en korkad åsikt? eller när man har tyckt en sak ett bra tag och sedan träffar någon, en person som faktiskt vågar stå för vad de tycker och därför verkar så mycket starkare, och inte vågar säga att man tycker tvärt om för det kan ju anses töntigt och istället göra en u-sväng.

det är så genomskinligt. precis som om ingen märker att ni är så mesiga så det inte är sant. det roligaste är att ni faktiskt tror att ingen kommer märka något, vem bryr sig om ni ändrar åsikt beroende på vem ni är med vid just det tillfället? fast å andra sidan så ändrar ni ingen åsikt, inte er egen iallafall. ni sitter (eller står, whatever) där tysta som möss och vågar inte öppna munnen, rädda för vad ni ska dömmas till.

är det bara jag som tycker att livet är för kort för att vända kappan efter vinden och bara le?