Ni vet den där känslan när man känner att man gjort något rikigt bra och är stolt över dagens insats? Jag hade gärna haft den nu, tack.

F.Y.I så är New Moon lika hjärtekrossande hur många gånger man än läser den. Eller så kanske det bara är jag som aldrig blir bättre på hela det här med att acceptera vad som ska hända..?