Jag måste faktiskt säga att jag är gladare just nu än vad jag har varit på länge. Allt bara flyter och jag följer helt enkelt med. Inget panik-pluggande inför något. Ingen ovän att oroa sig över. Och så vidare. Det har tagit mig ett tag, sedan i sommras faktiskt, att bli såhär riktigt glad. Okej, jag visar mig förmodligen inte gladare än jag varit sedan i sommras, men jag har känt mig halvdan. Ni förstår, jag låg en kväll och tittade på tv när jag började tänka för mycket, så som man aldrig ska göra innan man ska somna. Jag fick dödsångest in big. Jag ringde Linnéa i panik (fast, haha, inte speciellt märkvärdigt) och vi var ute och cyklade länge och väl. Ända borta till IKEA faktiskt (fast jag berättade aldrig något av detta för Linnéa). Hur som helst så hade jag räknat med att detta skulle försvinna när jag vaknade, som det alltid gör. Men jag vaknade med en stor.. tyngd över axlarna. Det har gått i vågor sedan dess, men de har blivit mindre och mindre. Det har varit kvällar där jag legat vaken och i panik kollat på Vänner, fast besluten att tänka på annat. Varje morgon den första månaden vaknade jag och mådde psykiskt dåligt. Sedan gick det över. Då var det bara varannan kväll som jag kände paniken. Sedan blev det också mer sällan. Detta kanske låter hemskt, men det var Ingrids död som fick det att bli bra igen. Jag insåg att det FINNS något på andra sidan. Jag har tänkt på det mycket och det är omöjligt att det INTE finns något mer. Det finns ingen annan förklaring till varför varje människa är så unik och speciell annars om vi inte har en själ eller dylikt. Och just nu, i skrivande stund, är jag så otroligt glad. Jag ser fram emot allt. Jag ser fram emot att sova, att läsa min bok, att titta på TV, att äta laxen på lördag (det var inte imorgon meddelade mamma precis! suck), att lyssna på min musik, att klara rubiks kub och så vidare. You get the picutre. Jag har saknat att inte se fram emot något, för om jag ska vara helt ärlig är det nog 3 månader sedan jag sist verkligen såg fram emot något. Vips så ser jag fram emot allt. Det känns bra. Även om det jag nu ser fram emot varken är märkvärdigt eller stort så är det något jag kan gå upp för på morgonen. Jag har inte heller skrivit något de senaste tre månaderna, för jag har inte sett någon poäng med det. För några dagar sedan skrev jag färdigt en text som legat ofärdig i 4 månader (som jag sa häromdagen). Igår öppnade jag, för första gången på tre månader, upp Word-dukomentet innehållande min älskade soon-to-be bok. Detta kändes också bra. Ja. Detta har jag inte berättat för någon än, men there you go.

Nu tänkte jag läsa igenom folks bloggar (önsketänkande att de uppdaterat under den senaste halvtimmen) innan jag beger mig upp mot min älskade säng. Ha det bättre än bäst, dygnet runt!