Jag kommer aldrig lära mig hantera en gråtandes 84-årig man. Aldrig någonsin kommer jag kunna stå oberörd brevid. När han kom hit för att berätta det hade jag känt det på mig en stund innan, så jag gömde mig inne vid datorn. I tårar dock, men jag gömde mig. Han fick iallafall en whiskey av oss plus ett erbjudande med middag av mamma. Men han ville, som han sa, gråta i ensamhet. De träffades för 64 år sedan och var gifta i 61 år. De har bott i det huset som står bredvid vårt i 54 år.
Han gick upp på toaletten, kom ner och så låg hon död i köket.
Men när jag tänker på det så är det ett av de bästa möjliga sätten att dö på; snabbt. Rusa vidare till nästa liv, i väntan på honom!

IH! R.I.P Ingrid!