Okej, två veckor har gått sedan sist och jag kunde känna pressen av att det saknades lite inlägg, därav ett till.
Jag försökte komma på en bra anledning till varför jag helt plötsligt har utvecklat ett tycke för Dawson's Creek, som jag aldrig tidigare tyckt om. That's when it hit me; Pacey and Joey. De är den enda anledningen till att jag tittar; jag tittar i väntan på att de ska bli tillsammans för att jag vet att de blir det. När jag sedan fortsätter titta är det för att jag sitter spänt, vill inte missa ett ögonblick, för det kan vara just det ögonblicket som de gör slut. Och jag vet ju hur hela serien slutar; med pacey and joey together. Därför kan man titta och räkna ner avsnittet tills att de blir tillsammans igen.

Dansscenen. <3
Pacey: How come this feels so right?
Joey: I think it was those dance lessons. (they both smile, not noticing that Andie is watching them closely)
Pacey: (reaches to touch her earrings) Where did you get those? They're not you. (Pacey's hand drops away from her ear, gently touching one of her loose hairs)
Joey: Why, because I'm just a poor tomboy... or because Dawson gave them to me?
Pacey: Neither. (he reaches down and touches the bracelet that she's wearing) See this? This is you. It's not showy or gaudy. It's simple. Elegant. (taking her hand in his) Beautiful.
Joey: It's my mom's bracelet.
Pacey: I know.
Joey: How do you know?
Pacey: Well, because you told me. Six months ago. You were wearing that blue sweater with the snowflakes that you have. You were walking down the hallway at school. I was annoying you as per usual. You said 'Look, Pacey, I just found my mother's bracelet this morning, so why don't you cut me some slack?'
Joey: You remember that?
Pacey: (softly) I remember everything.