"Minns du var du sa till mig, den där första dagen vi träffades?" sa han och klämde lite lätt om min hand.
"Vad skulle det vara?" sa jag matt. Jag orkade inte ens tänka efter. Vad var meningen med det?
"Du sa att du trodde att ens själ kom tillbaka hit när man dött för att se efter alla de man älskar. Att man inte riktigt är borta förrän de man älskar är det. Att de man älskar ibland kan känna ens närvaro" Jag hatade när han hade rätt. "Menar du att du ska sluta tro på det nu, bara för att någon som stod nära dig dog? Då trodde du aldrig riktigt på det"

Skriva, skriva, skriva. Och nu måste jag upp och fortsätta. Jag är rätt imponerad av mig själv. Jag har skrivit tio sidor (i stl 12) och är ännu bara på det första kapitlet. Det ovanför är dock från kapitel.. 20 eller så.

Förövrigt så ska jag bara ha denna stilmallen tills vidare. Jag måste först få tillbaka vår dator så att jag kan göra min blogg som jag vill att den ska se ut.