Jag vet inte var jag ska ta vägen. Känslan är obeskrivlig. Det är precis som om det saknas något, som om jag har gått runt och väntat på något men inte fått det. Jag MÅSTE ha det. Jag går snart ut och får tag i det. Jag biter sönder mina fingar, jag MÅSTE verkligen ha det.
Har det sjunkit till detta? Att jag inte längre kan klara mig igenom en kväll utan det? Jag hade det innan idag, vid två. Nu är klockan kvart i åtta och det känns som om abstinensen aldrig varit såhär stor.
Jag ska starta ett eget rehabiliteringsprogram. Jag vet att jag behöver det, jag behöver det mer än något. Något som får mig att bli av med det lite - kanske helt till och med. 
Just nu funderar jag på fullaste allvar att byta om till lite mer anständigare kläder, säga till mamma att jag bara ska gå ut och gå en runda och sedan få tag på det.
Jag kan inte heller sluta tänka på det. Det är helt sjukt. Varje eller varannan sekund fylls mina tankar upp av tanken på det. Det är bättre när jag är helt pank - då kan jag inte få tag på det. Men när jag har omkring 200 kronor att göra gång på är det illa.

Jag behöver godis, eller vad som än innehåller onaturligt mycket socker.