Jag har kommit fram till, efter en hel den funderande, att min farmor avskyr mig. Det roliga är att när jag och min bror var mindre älskade hon mig och avskydde min bror, men nu är rollerna ombytta!

Jag skäms också över min farmor, för hon kom och visade upp två brev hon hade tänkt skicka in till Jönköpings dagstidning (som jag inte ens vet vad den heter, men ni fattar). Den ena var helt okej, mest hon som klagade över vårdcentralen i Gränna. Men den andra var.. ja, pinsam och gjorde mig så arg så jag höll på att börja skrika på henne (dock låtsades jag istället som om jag inte ens hade läst det). Och ja, förresten så är min farmor en otroligt troende kristen, vilket jag inte har sagt till henne att jag är. Då lär hon falla ihop.
Jag kommer inte ihåg det ordagrant, men det var ungefär såhär; "Jesus Kristus sa; blablabla, och om en hustru och en man gifter sig ska de båda lämna sina familjer och endast lägga ner tid på sin andra hälft." Sen fortsatte det lite babbel om man och hustru innan det värsta kom. "En pastor ska därför ABSOLUT inte låta homosexuella ingå partnerskap." Jag läste aldrig längre än så för jag höll då på att riva sönder pappret och skrika åt henne att jag var homosexuell (vilket jag inte är, men det hade varit otroligt roligt att se hennes min, om hon hade hunnit få någon speciell min innan hjärtattacken).

Min otroligt älskvärda farmor i ett nötskal. Min farmor som inte vågade vända på skolfotot av mig hon fick i julklapp, för hon var så otroligt rädd att håret var rött. Min farmor som är 82 år och har bestämt sig för att flytta för den 6e gången sedan hon fyllde 71. Min farmor som chockat fick reda på att jag inte var konfirmerad och ville veta anledningen av mina föräldrar eftersom det omöjligt kunde ha varit jag som tog det beslutet själv.

Det postitiva med att hon nu ska flytta är att hon flyttar ännu längre upp i landet, och våra besök kommer därför vara ännu mer sällan. GAH. BITE ME.