Jag tycker inte om när någon påstår att jag inte vet vad jag tänker. Att jag inte vet vad jag vill. Att jag inte vet vad jag känner. Men det är JAG som vet det, och ingen annan.
Pappa säger alltid det.
"Det tycker du inte egentligen. Det är dina kompisar som tycker det."
"Det är nån idé du har fått."
"Det är något du har fått för dig."
Hur kan det vara så att allt jag säger, känner, tycker och tänker är något som jag fått för mig? Varför är det så att det bara gäller mig? Varför ingen annan? Varför är det jag som inte kan tänka själv?
"Ta en bit till"
"Men jag är inte hungrig"
"ÄH. Det är något du har fått för dig. Ta en bit till sa jag."
Men jag vill inte ha en bit till. Jag är faktiskt mätt. Ingen annan utom jag kan veta det. Det är mina tankar, min kropp, allt är mitt. Vad än någon annan påstår så är det så. Jag tycker vad jag själv vill tycka. Jag känner vad jag vill (eller inte vill) känna, det kan inte styras, känslorna bara finns där.
Jag vill verkligen inte bli itryckt en bit till. Jag vill inte bli påtvingad en massa känslor som jag inte ens känner. Jag vill att pappa och mamma ska förstå att jag faktiskt vet vad jag vill. Det är inte någon random idé jag fått från någon jag sett på stan. JAG VILL LEVA MITT EGET LIV.