Det var en gång, för inte så länge sedan, då jag faktiskt uppdaterade min blogg då och då. Nu känns allt så blah, och jag tror inte att någon skulle stå ut med alla mina klagomål hela tiden.
Men jag ska försöka att undvika det just i detta inlägg.
Efter att ha tittat på lite film så funderar jag nu på att gå upp och skriva lite. Jag älskar att skriva och jag har en tio sidor som bara ska över i ett worddokument, men jag vet inte. Jag får se om jag orkar.
Fast det gör jag nog.

Hur som helst så blev min lilla klapp på axeln åt mig själv för att jag gjort så mycket matte lite längre än vad jag hade tänkt mig. Klappen på axeln var nämnligen att sitta vid datorn och då var klockan tio. Nu är den tio i tre och jag har rört mig från denna plats en gång; för att äta lunch.

Han frågade mig: "Gråter du? Du smakar salt"
Jag tittade på honom, utan att svara. Men ibland är en blick allt som krävs för att få någon att förstå. Han sa inte heller något, men bara hans närvaro räckte för mig. Vad jag önskar är att jag tagit vara på stunden mer, för jag hade behövt den så många gånger i mitt liv. Jag önskar att jag inte, helt utan anledning, rest mig upp, gått ut från hans rum och hem till mig. Han sa så många gånger efteråt att han förstod, men det gjorde han aldrig riktigt. Jag tror bara att han ville förstå, men aldrig riktigt gjorde det.

Okej, nu är jag då skrivsugen igen (as you can see).
SEEYA.