Nu spyr jag snart. Jag mår så jävla illa. Det känns som maten jag nyss åt är uppe i halsen.
Han kommer hem och skriker åt mig.
För vadå?
För att jag försökte försvara mamma som han också skrek på. Pappa skriker han aldrig på, för pappa är alltid på hans sida.
Jag trodde att vi kunde klara söndagen utan skrik. Utan tårar. Utan min panik. Jag trodde att jag var snäll som laddade ner Harry Potter 5 till honom, sa att en kompis skickat den. Detta för att han skrek på mig eftermiddagen jag kom hem, för att jag inte bett min moster bränna ner femman på en CD.
Men förlåt mig så himla mycket.
Förlåt för att jag existerar i din egocentriska värld. Förlåt för allt som jag alltid gör fel.
Förlåt så jävla mycket.