Jag insåg en väldigt brilliant sak idag.

När jag får panik inför något, som till exempel min trombon, så skjuter jag bort det. Jag ignorerar det och låtsas som att den aldrig har existerat. När tiden väl kommer när jag måste spela på min trombon får jag ännu mer panik och vet inte vart jag ska ta vägen. Jag ångrar gånger tusen att jag inte spelat en enda gång sedan förra lektionen och börjar gråta i panik.

Det är en ond cirkel. Jag kan inte spela. Jag skulle innan men fick panik när jag såg på den. Men jag tittade på mina noter till privatlektionen och min panik la sig. Sedan tog jag upp ensemble-noterna och skrattade lite åt att jag haft panik. Sen insåg jag att jag inte visste vilka noter jag ska spela. Jag vet inte vad jag ska spela imorgon och frågar jag Ola kommer han få frispel.
Och paniken återvände.